Det här med RAW eller utrustning

Det här med klassisk styrkelyft (även kallat RAW, utrustningsfri eller naken styrkelyft) har blivit ett hett ämne inom svensk och internationell styrkelyft på senare tid. Det är ju ett ganska nytt fenomen och här i Sverige hölls den första helt utrustningsfria tävlingen så sent som år 2010 då Riksmästerskapen i Klassiskt styrkelyft gick av stapeln i Umeå. Bara året innan var motståndet till denna "nya" sport otroligt stort då många gamla rävar, domare, landslagstävlande med flera dömde ut den totalt då de ansåg att den skulle splittra sporten, att det var farligt och att de aldrig någonsin tänkte döma en utrustningsfri tävling etc. etc.

Men som sagt, ett år senare fick de se sig smått överkörda och succén var ett faktum. Flera av dessa väldigt motstridiga tyckare hade dessutom ändrat inställning vid det här laget då de väl insett att sporten hade kommit för att stanna oavsett vad de tyckte. Vid det här laget verkar de flesta ha vant sig vid tanken att styrkelyft numera består av två olika sporter, och att det faktiskt finns fördelar med detta.

Väldigt många (mig själv inkluderad) har nu kommit till sporten tack vare den klassiska lyftningen. Man behöver inte längre köpa dyra dräkter för tusentals kronor bara för att kunna lyfta mer än kroppen egentligen klarar av vilket också ökar skaderisken avsevärt. Man behöver inte längre ägna timmar varje träningspass åt att stå och dra på en alldeles för liten bänktröja eller böjdräkt med hjälp av gladpack och tre gubbar hängandes i varje ända. Man behöver inte sätta på sig stenhårda lindor runt knäna som stoppar blodcirkulationen totalt.

Man kan numera bara åka till gymmet, hitta en ledig ställning och bara lyfta för att det är kul och för att man vill stärka sin kropp, och dessutom kunna tävla på samma villkor som sina medtävlande!

Jag har absolut inget emot att folk tycker om utrustad styrkelyft. Det är helt enkelt bara en annan sport, en materialsport. Ungefär som höjdhopp kontra stavhopp. I höjdhopp mäter man kroppens egen förmåga att hoppa högt medan man i stavhopp mäter människans förmåga att bemästra ett hjälpmedel som tar en ännu högre. Det är inget fel på någon av dem, den förstnämnda är dock det enda sättet att se vad människokroppen klarar av på egen hand. Precis som i klassisk styrkelyft.

Jag förstår inte att så många utrustningslyftare känner sig så förbannat hotade och spyr galla över dem som ser den klassiska lyftningen som ett mer rättvist sätt att mäta människans egna styrka på. För så är det faktiskt. Det sätter absolut inte utrustningslyftande i skymundan på något vis, för en materialsport kan absolut också vara imponerande och kräver ju trots allt ännu mer av sin utövare då det blir ytterligare ett moment att bemästra. Men mäter det människans egna förmåga att lyfta vikter? Nej.

År 2011 har den klassiska lyftningen redan fått SM-status tack vare succén under Riksmästerskapen 2010, så nu blir det ett Svenskt Mästerskap i klassiskt styrkelyft under 2011. Det kommer gå av stapeln i Lund 19-21 augusti där även det första Riksmästerskapet i klassisk bänkpress kommer att ingå (som förhoppningsvis får SM-status under 2012). Under 2012 kommer dessutom det första Världsmästerskapet i klassisk styrkelyft att hållas (i Sverige!) så nu är det ingen tvekan om att den här sporten har kommit för att stanna!